Limi

Stora M har ju som rutin att skriva något på brunchägget. Varje dag. Det är ofta en liten påminnelse om vad som hände just den dagen för X år sedan. Hon för noggrann dagbok. Det är tydligt :-) Ibland är det något roligt och snällt, ibland om något man helst vill glömma, som idag. Där stod att läsa att just idag för sex år sen, spännde jag på mig mina nyinköpta sandsäckar runt benen. Platta saker med kardborreband. Åtta kilo runt varje vrist ( heter det vrist på benen? ankel kanske... iallafall där strumpan tar slut) Sen ut och gå i rasande takt, två timmar. Detta fortgick ett par dagar tills jag fick så ont i höger knä att jag inte kunde röra mig en meter. Det hela gick inte över, så efter nån vecka blev jag tvungen att gå till doktorn, som genast idiotförklarade mig. "Hur i hela friden kunde NÅGON människa vara så idiotisk dum..."
Han tyckte att jag borde förstått att ledbanden blev dubbelt så långa efter att man slänger fram benen varje steg med åtta kilo extra som ska bromsas in av just detta ledband, eller om det är korband???  Långa o inflamerade.! Har fortfarande sviter efter dom där dagarna.
Men det visar om inte annat, att när jag gör något, så är det med hela hjärtat. Inga halvmessyrer här inte.
Sen brukar det kanske inte vara så länge, dom där anfallen. Blir jag inte invalidiserad, så tröttnar jag ganska fort ändå.
Men varför titta i backspegeln?? Nä nu ska det snart tränas av bara den igen. Va på gymmet o kollade in. Nu lovade dom dyrt o heligt att öppna nästa vecka. Vilken tur jag har. Då är jag nämnligen i Sverige. Kan alltså skjuta upp en vecka till utan dåligt samvete :-))))